Min historia

Mervi och hundarna

 

Får man ångra sig… ja så börjar boken Det goda hundägarskapet från desperation till inspiration som jag skrivit tillsammans med Gunilla Von Perner.

Ångra sig – NÄÄÄ så får man inte säga. Hundar är gulliga och vi ska bara älska dem. Men min erfarenhet är att det finns en annan sida av hundägarskapet också. Hundar är fantastiska relationsvarelser som berikar våra liv så mycket. Vi älskar våra hundar och vill ge dem det bästa livet. Men det är inte alltid så lätt…

När jag bestämde mig för att bli hundägare så ville jag att det skulle bli så bra som möjligt. Jag valde att gå via en omplaceringsförening för att få deras expertis så det blev rätt. Jag höll på att tillfriskna från en hemsk utbrändhet och hade en romantisk bild av att jag tillsammans med hunden skulle njuta av härliga skogspromenader tillsammans. Mina barn var också aktiva inom olika idrotter / hobbyer och vår hund skulle få följa med på det mesta. Om det inte var hundvänligt att följa med så skulle den få stanna hemma och vila. Därför valde jag att söka efter en hund som inte var valp. Som redan hade livserfarenhet vilket betydde att mitt jobb blev mindre stressat med hunden. Jag skulle helt enkelt ta över från en annan familj som gjort grundjobbet, uppfostrat en ung valp till unghund. Omplaceringsföreningen sa att det var en ung hund som var understimulerad. Perfekt , jag vill träna med min hund så det blir toppen!

Kenzo var 11 månader när han kom till min familj…

Vi har träffat honom en gång tidigare i en lokal på södra sidan Stockholm tillsammans med personer från omplaceringsverksamheten. Det var ingen kemi som uppstod, mer rädsla. När vi knackade på dörren till lokalen där vi skulle ses så hörde vi honom skälla skarpt där innanför. Oj, det lät som en stor hund. När vi kliver in möter vi en halvstor hund som stirrar på oss och skäller oavbrutet. Av naturliga skäl väljer vi att inte prata med honom just då. Vi satte oss och fika och prata. Nu gick mitt gamla jag igång. Prestation – jag måste duga. Jag vill att de godkänner mig som hundägare. Vilket de gjorde på telefon ett par dagar senare. Då önskade jag att jag inte blivit godkänd för vi fick igen bra känsla av mötet. Vi fick ingen kontakt med hunden. Visst efter en stund slutade han att skälla på oss och vi krusade in oss hos honom med godis. Han gick med på att vi fick klappa honom och vi var glada över att han ändå till slut godkänt oss.

Läs mer om Kenzo i boken Det goda hundägarskapet från desperation till inspiration. I den berättar jag hur mitt hundägarskap började i desperationens tecken för att övergå i inspiration genom kunskap i hundens språk.

2017-03-03 somnade vår älskade Kenzo in, han blev 13 år och 10 månader. Vi fick många fina år tillsammans och han blev en mycket älskad familjemedlem. Han är djupt saknad. Jag känner stor tacksamhet för att han har funnits i mitt liv.